Jag har fått svar från MR och på gott och ont visade det ingenting. Jag har läste på mer om ME och förmodligen är det detta jag lider av. Väntar på utredning som beräknas börja om 2,5 månad. Det är med sorg i hjärtat som jag i så fall konstaterar att denna sjukdom är obotbar. Jag får bekräftat att min metod att fördela den energin jag har så sparsamt som möjligt (ju mer jag gör desto tröttare blir jag) och vila mycket är sådant som stämmer vid ME. Att pressa sig själv och försöka göra mer än man orkar gör en istället sämre och har man otur kan man bli permanent sämre.
Jag försöker se det som om jag har ett timglas med sand. Min sand är betydligt färre än normala människor. När jag gör mycket saker åker sanden ner snabbare. När jag gör lite åker den långsammare. När jag sover vänds timglaset och det åker sand tillbaka. När jag överanstränger mig genom att som vissa säger låtsas inte om att du har sjukdomen, bara gör och känn inte och blir permanent sämre försvinner sand ifrån glaset. Det finns dem som har så lite sand att de är sängliggande. Där är jag inte än och där vill jag inte hamna. Dock är min sand ytterst begränsad.
Därför hoppas jag att min omgivning förstår att jag måste prioritera bland mina göromål.Att jag är sjukskriven betyder inte att jag inte vill jobba. Att jag inte gör klart min sista termin på sjuksköterskeutbildningen beror inte på lathet. Att jag tackar nej till kalas och inbjudningar betyder absolut inte att jag inte vill. Jag måste prioritera den lilla energi jag har till det som jag känner är absolut viktigast för mig. Umgås med familjen och nära och kära. Klara av att ta hand om mig själv. Klara av att vara mamma åt Elias och ändå ha kraft kvar till Magnus.
Jag hoppas alla förstår att jag inte väljer detta och känner mig så pass väl att det är verkligen inte min stil att ligga på latsidan och lämna saker ofärdigt. Det är uppenbarligen mitt kall här i livet att klara av att leva med denna obotliga sjukdom och ändå vara lycklig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar