Om mig

Jag är en glad och lycklig tjej, gift med min underbara make Magnus. På bilden finns också vår gemensamma son Elias, idag 3 år och Magnus son. Jag är en människa som alltid älskat att ha tusen bollar i luften. Jag har startat många projekt och slutfört alla. När jag väl bestämt mig för något kan jag vara svår att rubba. Sen jag blev sjuk har jag fått successivt dra ner på fritidsintressen. Det började med att sluta med egna filmprojekt och skänka bort vår underbara hund Lady. Sen blev jag sjukskriven från mina studier och började istället arbeta halvtid med enklare arbetsuppgifter. Men snart blev jag sämre och sjukskrevs även där. Idag har jag svårt att orka med fritidsintressen och vänner. Kraften räcker inte till. Idag är mitt största (kanske enda) intresse min familj.

Tröttheten började för fem år sen och sen dess har jag blivit sämre och sämre. Genom min symtombild talar mycket för sjukdomen ME. Nu när jag vet detta har jag läst på om sjukdomen och försöker spara energi för att inte bli ännu sämre.

Min trötthet kan förklaras i denna liknelse: Jag är ett timglas med sand. Sanden är energin. Sandkornen i mitt timglas är avsevärt färre för mig än friska människor. När jag gör mycket saker åker sanden ner snabbare och när jag gör lite åker den långsammare. När jag sover vänds timglaset och det åker sand tillbaka. När jag överanstränger mig genom att göra för mycket/för stora saker kan jag bli permanent sämre. Detta kan jämföras med att det försvinner sand ifrån mitt timglas som inte går att återfå, vilket leder till mindre energi att fördela under dagen. Jag har läst om dem som är så dåliga i sjukdomen ME (har så lite sand) att de är sängliggande.

Därför hoppas jag att min omgivning förstår att jag måste prioritera bland mina göromål. Att jag är sjukskriven betyder inte att jag inte vill jobba. Att jag inte gör klart min sista termin på sjuksköterskeprogrammet beror inte på lathet. Att jag har svårt att hålla i ordning hemma beror inte på slarv. Att vi har städhjälp beror inte på lathet. Att jag tackar nej till kalas, aktiviteter och inbjudningar betyder absolut inte att jag inte vill. Jag måste prioritera den lilla energi jag har till det som jag känner är absolut viktigast för mig. Umgås med familjen, nära och kära. Klara av att ta hand om mig själv. Klara av att vara mamma åt Elias och ändå ha kraft kvar till Magnus.

Jag hoppas alla förstår att jag inte själv väljer detta och känner mig så pass väl att det verkligen inte är min stil att ligga på latsidan och lämna saker ofärdigt. Jag trodde, då jag alltid varit en projektmänniska att jag skulle bli något stort. Istället verkar det vara mitt kall att klara av att leva med denna obotliga sjukdom och trots den, vara lycklig. Vara tacksam för det jag kan göra istället för gräma mig över det jag missar. Förståelse från omgivningen underlättar. Bannor, ifrågasättande och krav tynger. Dock är de flesta stöttande och underbart kärleksfyllda i min omgivningen. Jag kan vara lycklig med så mycket kärlek runtomkring mig.