Historia

För ca fem år sen fick jag mitt första Trötthetsattack. Jag hade sommarlov ifrån första terminen på Sjuksköterskeprogrammet. Jag arbetade som vanligt som vårdbiträde i hemtjänsten. Jag mådde som bra fram till efter lunchen. Då kom det. Det började med hur jag kände att jag omslöt mig av en plötslig dimma. Armarna och benen kändes som spagetti och huvudet kändes stort och tungt. Tankarna fungerade trögt och en plötslig trötthet kom över mig. Jag måste sova. Jag åkte hem och lade mig och sov 4 timmar. Var sen vaken någon timma och sov 12 timmar nästa natt. Sen var jag som vanligt igen.

När denna attacken kom tillbaka några dagar senare bestämde jag mig för att söka vård. Jag fick akuttid på vårdcentralen där de tog mina standardvärden. När värdena var normala beslöt de sig för att mina symtom var psykiska och jag fick kontakt med en psykolog.

Då jag inte blev bättre utan tröttheten återkom i perioder blev jag remitterad till öppenpsyk. Där skrev de ut ssri. Den ångest, oro och de skuldkänslor jag levt med sen tonåren var plötsligt borta. Tabletterna tog bort all ångest. Tröttheten däremot rådde tabletterna inte på. På öppenpsyk sa det att jag skulle ha tålamod och höja dosen. Då blev det tröttheten värre. Den kom inte längre i perioder utan var konstant. Matthet, koncentrationssvårigheter, stort sömnbehov, dimmighet, yrsel med mera. De sa till mig att fortsätta trappa upp och det blev fortsatt värre. Tillslut bröt jag med öppenpsyk och trappade ner medicinen tills jag var medicinfri. Jag blev sakta bättre och tillslut var jag nästan mig själv. Lite sämre minne och ökat sömnbehov bara. Men i perioder återkom tröttheten.

Med tiden blev det värre och trötthetssymtomen kom oftare och alltmer intensivt. 2009 födde jag min son och då eskalerade det. Jag tänkte att det var normalt för förstagångsförälder och försökte stå ut. Trots att min son var en snäll pojke dag som natt så fortsatte symtomen bli värre så jag sökte hjälp på vårdcentralen igen. De undersökte mig och allt var normalt. De undersökte astma som vi har i släkten men det visade inget. Det slutade med remiss till öppenpsyk och ssri igen. Samma sak hände. Tröttheten blev konstant och jag blev som en zombie, levande död. Bara sov och åt om någon serverade mig. Som en själslös robot. Jag kunde inte ens ta hand om min son som nu var ett år utan min man fick ta ledigt från jobbet. Vår älskade samojedhund Lady fick söka nytt hem.

Jag slutade med ssri igen. Denna gången blev jag bättre och tröttheten byttes ut från konstant till perioder. Dock har jag aldrig fått tillbaka det minne eller den koncentration jag hade för fem år sen. Idag är det ännu värre. perioderna kommer oftare och är mer intensiva. Jag har klarat (med perioder av sjukskrivningar) fem terminer av mina sjuksköterskestudier. En del undrar varför jag inte gör färdigt dem. "Trött kan väl alla vara." "En termin kvar, det är väl ingenting."

Idag är jag sängliggande när det är som sämst. Ibland klarar jag inte ens av att se på tv då lyssnar jag i bästa fall på ljudbok annars sover jag. Jag klarar inte av folk runtomkring mig och har svårt att stå upp mer än en kort stund. Sen känns kroppen tung och jag måste sätta mig, och efter ytterligare en stund lägga mig ner. Jag har värk i kroppen som kommer och går. Speciellt i nacken, axlarna. Jag är stel i kropp och leder. Förr när jag fick en "bättre" period trodde jag varje gång att nu var jag helt bra och tog ut mig. Men idag lever jag en dag i taget och utformar den dagen utefter jag hur jag mår och undviker överansträngningar. Jag har olika mycket energi för varje dag men det är alltid så att ju mer jag behöver anstränga mig psykiskt eller fysiskt desto tröttare blir jag

De korta perioder jag mår bättre är guld värda. Då försöker jag vara med min familj och komma ikapp med försummat hushållsarbete. Idag har jag svårt att hoppas på att bli frisk istället lägger jag kraften på att kämpa före en diagnos. Det är så många som inte förstår hur jag mår. När jag försöker förklara varför jag är sjukskriven får jag alltför ofta svar som "Jag är också trött" eller "jag brukar också glömma". Andra försöker istället komma med lösningar: "du måste skära ner på dina intressen", "Äter mer grönt!", "Rör på dig mer" eller "Det är biverkningar på någon medicin du äter. För du tar väl medicin?" Visst kan jag förstå att folk vill försöka hjälpa men jag har verkligen testat allt det där vanliga. Det känns som om få förstår och alltför många tror att jag "bara" behöver skärpa till mig. Tack och lov har jag helt underbara anhöriga som finns där och stöttar mig. Magnus, pappa, mamma och syskon för att bara nämna några. Tack, ni är helt underbara som alltid finns för mig i vått och torrt.