Jag har man, barn och bostad nästan allt jag behöver. Det enda som saknas är min hälsa. Min sjukdom ME (kroniskt trötthetsyndrom) har satt kroppen i smärtsamma bojor som gör mig snurrig, svag och trött. Ibland blir ME ilsk och binder fast mig i sängen men ME kan även vara mild och lätta på bojorna. ME stjäl tid och möjligheter jag annars skulle haft i mitt liv.
Men ME har också lärt mig vad som för mig är viktigast livet och ibland vill jag tro att denna nya livssyn är meningen med denna sjukdom. Nu kan jag värdesätta och ta vara på livet på ett helt annat sätt en tidigare. Jag har slutat ta saker för givet och försöker värdesätta stunden. Även om det bara handlar om fem minuter i busskuren är det fem minuter av ditt liv. Jag har även hittat det som är viktigast för mig och lärt mig prioritera det på ett helt annat sätt. Det är tid tillsammans med de jag älskar.
Jag vill ha mer tid för det är så mycket jag fortfarande vill göra i livet. Så mycket som tagits ifrån mig. Därför ger jag aldrig upp kampen att bli fri från ME:s bojor. Ändå vågar jag inte tro på att det kan ske. Läkare, vårdcentraler och hela samhället känns emot mig. ME är osynlig för dem. De kan se ME precis lika lite som bakterier syns utan mikroskop. Därför lägger de inte pengar på forskning men då kan de inte heller uppfinna ME:s mikroskop och därför aldrig se det som faktiskt finns. Och då inte heller hitta botemedlet.
Jag vill ha ME:s antibiotika. Jag vill leva allt jag inte kan! VÄNNER, PLUGGA, JOBBA, DAMMSUGA, DANSA, CYKLA, KLÄTTRA, FILMA, ORIENTERA, VANDRA, RESA, GÖRA KARRIÄR och slippa säga till min son hela tiden: Mamma kan inte, mamma är sjuk. Jag är 28 år och listan på sånt jag kanske ALDRIG kommer kunna göra igen tar aldrig slut. Jag är också rädd för att vissa mer avlägset bekanta, tvivlar på sjukdomen och mer tror att den ligger åt hållet lathet och inbillningssjuka. Som om någon på denna värld skulle frivilligt välja den begränsning jag fått!
Men stopp! Sånt här jag inte tänka på. Nu får jag sluta! Bort med denna kista fylld av bitter och hat. Det vill jag inte lägga min tid på. Min tid ska läggas på det som gör gårdagen värd att minnas och morgondagen värd att se fram emot. Min tid ska läggas på att vara med de jag älskar. Den tiden samlas som guldkorn i min skattkista kallad livskvalitet. Är något svårt eller tufft öppnar jag den och bländas av kärleken som strömmar ut. Tack för att ni finns därute och aldrig låter skattkistan sina.
