Jag kan försöka gå/stå/sitta även när yrseln, mjölksyran och värken kommer. Det är väl därför de flesta tycker att jag ska göra det. Gå emot min kropps signaler. Trots att jag dagen efter blev sängliggande med influensaliknande symtom och att jag långsiktigt blev kroniskt sämre. Men detta såg ju inte omgivningen. Så givetvis fortsätter de att tjata och misstro. Jag stängde alltmer in mig i mina fyra sovrumsväggar, av mörker, vila, lugn och ro. Då slapp jag valet mellan en massa överansträngning eller konstiga, krävande blickar.
I helgen fattade jag ett beslut, jag ska riva väggarna. För att klara det (utan försämring) måste jag sluta gå emot kroppens överansträngningssignaler (tilltagande yrsel, värk och mjölksyra). Jag måste försöka förhindra att de kommer genom att spara energi (Pacing), och när dessa ändå kommer måste jag vila oavsett vad andra tycker. Jag måste lära mig strunta i andra och lita på att jag själv gör rätt.
Oavsett vad de andra tyckte köpte jag en rullstol. En elektriskt från Eloped med nackstöd som man kan sänka ryggstöd hela 120 grader på. Så fort jag känner av mina överansträngningssymtom så lägger jag ryggen ner och vilar en stund. Öronproppar och solglasögon hjälper.
De flesta som känner mig nära stöttar. Övrigas "tycken" och blickar får jag stå ut med. Får jag en elak blick när jag reser mig ur rullstolen och tillsynes går problemfritt lär jag mig att svara med en blick tillbaka. För jag vet vilken sjukdom jag har och vilket handikapp det innebär och det vet inte de. Jag håller på att acceptera sjukdomen. Acceptera att jag behöver hjälpmedel och inte låta andras blickar hindra mig från att finna livskvalitet.
 |
| Jag och min fina röda Eloped Joy |
